Svensk ordbok 2009, webbversion

bundsförvant [bun`(d)s-bitryck på sista stavelsen] substantiv ~en ~er bunds|­för·vant·en●part som sam­arbetar med viss annan part för att upp­nå gemensamt mål; om person, organisation, stat m.m.; ofta i militära och politiska frågor mil.pol.yrk.JFRcohyponymallieradcohyponymsammansvuren stor­makten och dess närmaste bundsförvanterde tidigare fienderna blev seder­mera bundsförvanterngns bundsförvant, bundsförvant med/till ngn, ngra är bundsförvantersedan 1540av äldre ty. Bundesverwandter med samma betydelse, till 1binda och verwandt, eg. ’vänd mot ngn’; jfr anförvant