Svensk ordbok 2009, webbversion

bur substantiv ~en ~ar bur·en●mindre, slutet ut­rymme som om­gärdas av en gallerliknande an­ordning fri­stående el. in­byggt; vanligen för förvaring av djur i fångenskap heminr.burfågelfågelburkycklingburdjur i burhålla höns i burtigern vankade av och an i sin bur○äv. om arrest, särsk. (förr) i militära samman­hangvard.sitta i burentre dar i buren○äv. om fri­stående, burliknande fångst­redskapkräftbur○äv. om före­mål med liknande ut­seende, särsk. om mål­ställning i is­hockey el. boll­spelvard.burgavelmål­vakten boxade bollen i egen bur○äv. bildligtvi är fångade i kommersialismens bursedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. bur ’förråds­hus; kammare; bur’; bildn. till 1bo; jfr fatabur, jungfrubur, stabbur