Svensk ordbok 2009, webbversion
bus
substantiv ~et
bus·et1handlingar som bryter mot ngn ordningsregel
ofta utförda på skoj av barn el. ungdomar
vard.tid.JFRcohyponymodygdcohyponymofogcohyponymrackartyg
busfasonerbusungehitta på busgöra busde levde bus i klassrummetden vanliga Halloweenfrågan ”bus eller godis?”○äv. om allvarligare ordningsbrottbuslivdet var mycket bråk och bus i Marstrand på midsommarhelgen○äv. som allmänt förstärkande förled i sammansättn.vard.busenkelbuskulsedan 1708till busa
2vanligen best. f.
organiserad brottslighet
vard.jur.om inte polisen får förstärkningar tar buset översedan åtm. 1970-talet