Svensk ordbok 2009, webbversion

bus`ke substantiv ~n buskar busk·en●(större) fler­årig växt med förvedad stam som förgrenar sig under eller strax ovan jord­ytan och allt­så saknar egentlig huvudstam; vanligen i storlek från halv till dubbel mans­höjd bot.JFRcohyponymris 2cohyponymträdcohyponymört busksnårenbuskesyrenbuskevinbärsbuskehuset låg väl dolt bak­om träd och buskarfrån nästan varje buske hördes röd­hakens spröda stämma○äv. om före­mål med liknande formfjäderbuskeen tät buske av hår○äv. bildligt i ut­tryck för försiktighet e.d.kritikerna trycker i buskarna än så länge○ibl. äv.om­råde ute i naturen med ton­vikt på bristande bekvämlighet o.d. vard.; skämts.JFRcohyponymbush rep­gubbarna har legat ute i busken i två veckor(i) buskensticka huvudet i buskensehuvud 1 sedan ca 1385Klosterläsningfornsv. buske; gemens. germ. ord, trol. urspr. ’ngt svällande’; jfr bukett, buskage