Svensk ordbok 2009, webbversion

cell substantiv ~en ~er [sel´-] cell·en1litet isolerat rum spec. i arrest­lokal, vanligen för fånge med isolerings­straff arkit.rum.samh.cellfängelseisoleringscellen madrasserad celldela cellhan satt in­spärrad i en cell på en rymnings­säker av­delning○äv. i vissa religiösa samman­hangklostercellmunkarna satt i sina celler och badsedan 1385 i bet. ’kloster­cell’, 1825 i bet. ’fängelse­cell’Klosterläsningfornsv. sälle, celle; av lat. cell´a ’litet rum’; jfr källare 2minsta aktionsenhet i (revolutionär) organisation ofta med största möjliga isolering från övriga delar av organisationen (för att försvåra upp­täckt) pol.rum.yttersta vänstern byggde upp celler på många arbets­platser på 70-taletsedan 19313minsta levande enhet i en levande organism med förmåga till näringsupptagning och förökning m.m. biol.celldelningcellforskningcellkemicellkärnacellväggcellvävnadsädescelltumörcellväxtcellkroppen producerar ständigt nya cellervissa lägre organismer består av en enda cellde (små) grå cellernahjärn­cellerna​ korsords­lösning sägs bi­dra till att hålla i­gång de små grå cellerna sedan 18294ett­dera av flera likartade element i samman­satt före­teelse tekn.zool.○spec.kammare i binas vax­kakor ○spec. äv.elektrisk ackumulator som in­går i batteri sedan 1829Sätt mig på celln!Återkommande replik av husföreståndarinnan (”Boman”) i Hjalmar Bergmans komedi Swedenhielms (1925)