Svensk ordbok 2009, webbversion

cen`sor substantiv ~n ~er [-o´rer] cens·or·er●person med bestämda över­vakande upp­gifter pedag.yrk.○spec. (förr i Sverige)person med upp­gift att förhands­granska (och rätt att förbjuda) litterärt verk av­sett för masspridning censorsämbetefilmcensor○spec. äv. (förr i Sverige)person med upp­drag (av Skolöverstyrelsen) att över­vaka förhör för student­examen rektorn bjöd censorerna på mid­dag före förhöretcensorn ville kugga två av latinarna○urspr. om en av två höga romerska ämbets­mänsedan ca 1740av lat. cen´sor ’granskare; över­vakare’, till cense´re ’granska; värdera’; jfr censur, census, recensera