Svensk ordbok 2009, webbversion

charm substantiv ~en charm·en●naturlig inne­boende förmåga att behaga och väcka positiva känslor hos person, före­mål etc. psykol.JFRcohyponymbehag 3cohyponymelegans charmfullcharmgossekoppla på charmenhon föll för hans charmhon är inte vacker men hon har charmdet gamla kråk­slottet har massor av charmpjäsen är en bagatell fram­förd med en smittande charmcharmen (med ngn/ngt)de grå tinningarnas charm det att vara grå­hårig (och åldras) på ett charm­fullt sätti fråga om man​ han är en stilig man med de grå tinningarnas charm sedan 1734av fra. charme ’tjus­kraft; förtrollning’; av lat. car´men ’(troll)sång’ Borgarklassens diskreta charm.Svensk titel på film från 1972 av Luis Buñuel