Svensk ordbok 2009, webbversion

dö`pa verb döpte döpt, pres. döper döp·er●ta upp i den kristna gemenskapen genom dop ofta i sam­band med bekräftelse av föräldrarnas namn­givning komm.relig.samh.”Jag döper dig, Bengt Anders Jonatan, i Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn”, läste prästen○äv.vanligen med prep.till till­dela (person eller före­mål) namnet som fram­går av samman­hanget JFRcohyponymnamnge 1 hon döptes till Kristina Emiliaden ny­upptäckta ön döptes till Novemberöndöpa ngn/ngt (till ngn/ngt)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. döpa ’doppa; döpa’; bildn. till 1djup 1; jfr dop, doppa Subst.:vbid1-140293döpande; dop, vbid3-140293döpelse I uttrycket den lille döptes till Anders Johan kolliderar allmänspråk och fackspråk. Från kyrkans synpunkt har namngivningen skett redan före dopet, och därför säger prästen Jag döper dig Anders Johan. Men för de flesta lekmän får det lilla barnet sitt namn genom dopet, och då blir uttrycket med till naturligt.  Ännu längre från den kyrkliga användningen kommer man när man döper ett fartyg till Viktoria.