Svensk ordbok 2009, webbversion

deklination [-∫o´n] substantiv ~en ~er de·klin·at·ion·en1(himla­kropps) höjd över himmels­ekvatorn mätt i grader astron.en deklination (på MÅTT)sedan 1690till deklinera 2ofta best. f. (kompass­nålens) av­vikelse från nord-syd­linjen på grund av att den geografiska och den magnetiska nord­polen inte samman­faller geogr.SYN.synonymmissvisning västlig deklinationdeklinationen i svenska far­vatten rör sig bara om en grad eller tvåsedan 16903substantivs, adjektivs och vissa pronomens böjning i kasus, genus och numerus språkvet.JFRcohyponymkonjugation deklinationsändelse○äv. om böjningsklassde svenska substantivens sex deklinationerdeklination (av ngt)sedan 1670