Svensk ordbok 2009, webbversion

dekline´ra verb ~de ~t de·klin·er·ar1av­vika från rätt riktning el. nolläge; särsk. om magnet­nål el. himla­kropp astron.geogr.○äv.bli sämre i bok­hyllan stod det mest kioskdeckare ― ett tecken på att hans smak deklineratdeklinera (MÅTT)sedan 1693av lat. declina´re ’av­vika; böja åt sidan; böja grammatiskt’ 2förändra (substantiv, adjektiv eller vissa pronomen) i formen genom böjning enl. visst böjnings­mönster språkvet.JFRcohyponymböja 3cohyponymkonjugera deklinera ngtsedan 1571Subst.:vbid1-133452deklinerande, vbid2-133452deklinering; deklination (till 1)