Svensk ordbok 2009, webbversion

dignitet [diŋnite´t] substantiv ~en ~er dign·itet·en1produkt av ett an­tal lika faktorer mat.; ngt åld.mat.SYN.synonympotens 1 JFRcohyponymkubik 2cohyponymexponent 2cohyponymkvadrat 2 tredje digniteten av 2 är 2⋅2⋅2 = 8sedan 1745av fra. dignité ’storhet; värdighet’; av lat. dig´nitas ’värdighet’, till dig´nus ’värd; värdig’; jfr indignerad 2placering på rang­skala samh.JFRcohyponymvärdighet 2 en fråga av högsta dignitettjänste­män av lägre dignitet○äv.hög placering på rang­skala en berättare av verklig dignitet(av ADJ) dignitetsedan 1545