substantiv ~t ~n
dik·et●grävd långsträckt ränna för bortledning av vatten
öppen el. täckt; ofta vid vägkant
jordbr.rum.JFRcohyponym1fåracohyponymkanal 1cohyponymbäck
dikeskanttäckdikeytdikegräva ett dikefylla igen diket○ofta (ibl. mer el. mindre bildligt) i ett uttryck för att köra av vägenköra i diketsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. dike ’dike; damm; fördämning’; gemens. germ. ord av omdiskuterat urspr.