Svensk ordbok 2009, webbversion

dikta`tor substantiv ~n ~er [-o´rer] dikt·at·or·er●nationell ledare som, med stöd av speciella makt­medel, härskar utan in­skränkningar och utan ngt in­flytande för folket och som ofta tagit makten i strid med före­gående författning pol.yrk.JFRcohyponymenvåldshärskarecohyponymautokratcohyponymdespot den nu­varande diktatorn tog makten genom en stats­kupp, stödd av militärengenom undantags­lagarna gjorde han sig i praktiken till diktator○äv. (förr) om person med mera till­fälligt upp­dragnär Rom råkade i krig till­sattes ofta en diktator på sex månader○äv. försvagatdiktatorsfasonertränaren var känd som en riktig diktatorsedan 1818; 1626 i bet. romersk diktatorav lat. dicta´tor med samma betydelse, till dicta´re ’före­skriva’; se diktera