Svensk ordbok 2009, webbversion

disk substantiv ~en ~ar disk·en1av­lång, av­gränsande skiva (av varierande höjd) där betjäning av kunder sker i affär, bar el. vissa an­dra service­inrättningar handel.rum.bardiskmarmordiskutlåningsdiskden vänliga expediten bak­om diskenbarnen trängde sig fram till disken för att köpa glass○äv. mer el. mindre bildligt i ut­tryck för detalj­försäljningköpa ngt över disksälja över disksedan 1734jfr fornsv. disker ’tallrik; mat­bord; bord i rätten’; gemens. germ. ord, lånat från lat. dis´cus ’(kast)skiva; tallrik’; jfr diskus 2knappast plur. mat­kärl, servis och bestick som an­vänts och ska ren­göras hush.JFRcohyponymtvätt middagsdisktravarna med disk på disk­bänkenhan satte in disken i maskinen○äv.mat­kärl, servis och bestick som nyss diskats torka disken○äv.det att diska det blir mycket disk i en stor familjsedan 15413ring­formig del av blom­botten t.ex. det centrala parti i en blom­korg som bär disk­blommor bot.disken hos vissa växter producerar nektarsol­rosen har gul blom­korg med brun disksedan 17844elastisk broskskiva mellan kotorna i rygg­raden med.diskbråcksedan 19475(förhållandevis liten, informations­tät) skiva vars (med digital­teknik) lagrade ljud åter­ges med hjälp av en laser­stråle i stället för pick­up databehandl.SYN.synonymcd-skivasynonymkompaktskiva ○äv. om liknande skiva med lagrade texter och/eller bilder som (via läsare) kan visas på en bild­skärmsedan 19876magnetisk skiva där data lagras i ett skiv­minne databehandl.hårddisksedan 1978