Svensk ordbok 2009, webbversion
dissonans
[-aŋ´sel.-an´s]
substantiv ~en ~er
dis·son·ans·en●tonkombination som ljuder oskönt
el. ger intryck av oförlöst spänning
musikMOTSATSantonymkonsonans
JFRcohyponymmissljudcohyponymkakofonicohyponymdisharmoni
ackordisk dissonans○äv. bildligttydlig motsättning
de dissonanser som då och då förekom inom vänkretsendissonans (med ngn/ngt), dissonans (mellan ngra)sedan 1739; 1810 i bildlig bem.av fra. dissonance med samma betydelse; till lat. dissona´re ’ljuda olika’; jfr assonans, resonans, sonor