Svensk ordbok 2009, webbversion

djä`vul substantiv ~en djävlar djävul·en●vanligen best. f. (tänkt) varelse som i sig samman­fattar det onda spec. om hel­vetets härskare i (äldre) kristna tros­föreställningar relig.sag.yrk.JFRcohyponym1fancohyponymsatancohyponymande 2 djävulsutdrivningsmådjävulspeldjävulå­kalla djävulenett djävulens bländ­verkförskriva sin själ till djävulenNN var en djävul i människo­hamn○ofta i kraft­uttryckvanligen plur. Herre djävlar!djävlar anamma!hon är djävlar i mig bra!tusan djävlar!djävulens advokatseadvokat driva ut djävulen med Belsebubav­hjälpa ngt ont med något än­nu värreurspr. bibl.sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. diävul; ur grek. diab´olos, eg. ’förtalare; an­klagare’; jfr diabolisk