Svensk ordbok 2009, webbversion

djur substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en djur·et●typ av varelse som (normalt) har förmåga att förflytta sig och fritt söka sin föda m.m.; särsk. om arter med sinnes­organ och rörelse­organ som kan liknas vid människans zool.JFRcohyponymväxt 1 djurartdjurskötaredäggdjurhusdjurpälsdjurskadedjurfyr­benta djurvilda och tama djurkött­ätande djurväxt­ätande djurdjur i burdjuren på gårdenett djur med mjuk, len pälshon gillar djur men är rädd för små­krypen zoologisk träd­gård som visar djur i natur○ibl. med stark ton­vikt på o­likheter i förhållande till människanett o­skäligt djur○i vetenskapliga samman­hang äv. om människan och om de flesta lägre organismer som har viss rörelse­förmåga men saknar förmåga att liv­nära sig på organiskt materialde högre djuren inklusive människandet dröjde innan man in­såg att de fast­sittande havsorganismerna var djur och inte växter○äv. om lek­sak e.d. i form av ngt djurkramdjur○äv. bildligt, särsk. i ut­tryck för primitivt mänskligt beteendemest ned­sätt.efter fem års krig var soldaterna djurdjurens konungsekonung slita som ett djurseslita 3 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. diur ’(vilt) djur’; gemens. germ. ord, trol. urspr. ur en indoeur. ord­rot med bet. ’andas’