Svensk ordbok 2009, webbversion

1docka [dåk`a] substantiv ~n dockor dock·an1lek­sak i form av en människo­figur spel.dockkläderdockvagnporslinsdockaleka med dockoren docka som kunde blunda och säga mamma○äv. om människo­liknande figur för an­dra syftenskyltdocka○äv. om litet sött barn el. liten söt (och få­fäng) kvinnamodedockaden lilla dockan kan redan gå○äv. om vissa (av­långa) före­målvanligen i sammansättn. balusterdockagarndockasedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. dokka ’leksaksdocka; tråddocka’; gemens. germ. ord, trol. urspr. ’hop­vriden garnbunt’ 2an­läggning i hamn för torrsättning av far­tyg för t.ex. reparation sjö.JFRcohyponym1slip flytdockatorrdockafar­tyget låg i docka○äv. om spec. hamn­bassäng i hamn med starkt tid­vattendockorna i Londons hamnsedan 1698av lågty. docke, nederl. dok, eng. dock med samma betydelse; av o­visst urspr. 3maskin­del som bär upp eller stöder arbets­stycke eller an­dra maskin­delar tekn.spindeldockasedan 1752se 1docka 1
2docka [dåk`a] verb ~de ~t dock·ar1ta in (far­tyg) i docka sjö.docka far­tyget○äv. om far­tygettas in i docka far­tyget dockade i Hamburgdocka (ngt)sedan 1794till 1docka 2 2koppla i­hop rymd­farkoster i rymden trafik.○äv. om rymd­farkostkopplas i­hop med (annan) rymd­farkost docka (ngt) (med ngt)sedan 1966Subst.:vbid1-136558dockande, vbid2-136558dockning