Svensk ordbok 2009, webbversion

dom`are substantiv ~n äv. vard. domarn, plur. ~, best. plur. domarna dom·ar·en●ord­förande i dom­stol an­ställd och med juridisk examen el. folk­vald jur.yrk.domarborddomarskrankförhörsdomaretingsdomarebåde domaren och juryn var beredda att ta honom på orden”Har å­klagaren några frågor?” frågade domaren○äv. i tävlings­sammanhang m.m.person med upp­gift att fälla av­göranden domarkortlinjedomaretävlingsdomarehan sparkade ner mot­ståndaren utan att domaren in­grepdomaren blåste för fri­sparkdomaren säger att svaret är fel○äv. all­männaresätta sig som domare över an­dras moralsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. domare; till 1dom