Svensk ordbok 2009, webbversion

dominans [-an´sel.-aŋ´s] substantiv ~en dom·in·ans·en●(det att ha) över­lägset största in­flytande eller före­komst in­om visst om­råde e.d.; ofta så att allt annat mer el. mindre under­trycks el. döljs mil.pol.JFRcohyponymherraväldecohyponymövertag 1cohyponymövervikt samman­slutningen hade en kraftig värm­ländsk dominans○spec. pol. och mil.Eng­lands forna dominans på haven○spec. äv. psykol.hennes dominans över sonen○äv. betr. arvs­anlagen ned­ärvd egenskaps förmåga att ensam bli synlig i första generationen dominans (över ngn/ngt)sedan 1912av fra. eller eng. dominance med samma betydelse, till dominant, se 1dominant