Svensk ordbok 2009, webbversion
adjektiv,
neutr. ~
dom·in·ant●som har absolut störst inflytande eller störst förekomst
inom visst område e.d.; så att allt annat mer el. mindre undertrycks el. döljs
admin.af.en dominant silhuett i stadsbilden○spec. om person som hävdar sig på andras bekostnaden dominant svärmor○spec. äv. i fråga om ärftlighetsom i högre grad bestämmer en individs egenskaper än konkurrerande arvsanlag
MOTS.antonymrecessiv
anlag för brunögdhet är dominantsedan 1912av fra. dominant med samma betydelse, eg. pres. part. av dominer, se dominera
substantiv ~en ~er
dom·in·ant·en1dominerande person
af.yrk.dominanten på mittfältet, NNsedan 1890till dominera
2femte tonen i skalan
den viktigaste motparten till grundtonen
musikJFRcohyponymtonikacohyponymsubdominant
dominantackordg är dominant till c○ibl. äv. om motsvarande treklang, t.ex. c-e-gsedan 1739av fra. (note) dominante med samma betydelse; till dominera