Svensk ordbok 2009, webbversion

domna [dåm`-] verb ~de ~t domn·ar●till­fälligt förlora känseln vanligen i begränsat kroppsparti; om person psykol.han var nära att domna av trötthet○äv.med partikel, vanligenav, bort förlora med­vetandet hon fick ett slag i huvudet och domnade av○äv. om kropps­delhon satt så illa att benet domnade○äv. mer el. mindre bildligtväcka de domnade livs­andarnadomna (av/bort), domna (av ngt)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. dofna, domna, bildn. till dovin ’slö, dåsig’; jfr duven Subst.:vbid1-137029domnande, vbid2-137029domning