Svensk ordbok 2009, webbversion

drä`pa verb dräpte dräpt, pres. dräper dräp·er●döda genom dråp jur.komm.JFRcohyponymmörda ○ibl. äv.vanligen med partikelnav göra svars­lös, platta till hon dräpte av honom med sin beska replikdräpa ngn, dräpa av ngn (med ngt)sedan 1000-taletrunsten, t.ex. Högby, Östergötlandvanligen runform tribin (perf. part.), fornsv. dräpa ’slå; dräpa’; gemens. germ. ord; jfr drabba, drapa, dråp, dråplig, träffa Subst.:dräpande; dråp Du skall icke dräpa.Bibeln (1917 års övers.), 2 Mos. 20:13 (femte budet)