Svensk ordbok 2009, webbversion

duk`tig adjektiv ~t dukt·ig1som har god förmåga i det av­seende som fram­går av samman­hanget admin.psykol.JFRcohyponym1bra 1 en duktig hant­verkarehon är duktig i matte○ibl. spec.kraftig, frisk en duktig liten flicka på 4 kgnu är han duktig i­gen efter sjukdomenduktig (i ngt), duktig (på att+V)sedan 1686av lågty. duchtich med samma betydelse; nära besl. med duga 2som har betydande om­fattning både om positiva och negativa före­teelser utstr.JFRcohyponymkraftig 2 en duktig mål­tidalla var duktigt i hatten (adv.)hon var duktigt trött (adv.)sedan 1706