Svensk ordbok 2009, webbversion

dy`ka verb dök dykt, pres. dyker dyk·er1ibl. med partikelnner hoppa med huvudet före ner i vattnet Nolldyka från trampolindyka efter en drunknande○äv.hastigt låta sig sänkas ner genom luft el. vatten el. ngt annat om­slutande höken dök mot sitt byteflyg­planet dök ner genom molnendyka (från ngt) (efter ngn/ngt), dyka (mot ngn/ngt), dyka ner (ngnstans)sedan 1734av lågty. düken med samma betydelse, bi­form till duken ’dyka’; jfr ducka, duka under 2vanligen med partikel, särsk.in, på, ner hastigt röra sig i viss riktning som fram­går av samman­hanget Nollhon dök ner bland sina böckerpresident­kandidaten dök in i folk­massan för att skaka händerhan dök på henne för att berätta nyhetendyka (in/ner) (ngnstans), dyka (på ngn)sedan 1769Subst.:vbid1-139421dykande, vbid2-139421dykning; vbid3-139421dykeri (till 1) Dyka är ett verb vars böjningssystem har kommit i gungning. Det har en gång böjts som supa (söp-supit), men formen dukit har numera nästan försvunnit och ersatts av dykt (i talspråk även dykit). Därmed tillhör dyka två olika böjningsklasser, det böjs både starkt (dök) och svagt (dykt). Andra verb som har förändrats på samma sätt är nypa och ryka.