Svensk ordbok 2009, webbversion

e substantiv e:et, plur. e:n el. e, best. plur. e:na 1femte bok­staven i vårt alfabet språkvet.sedan ca 1550av lat. e; jfr grek. epsilon´ (ε) 2tredje tonen i en oktav i C-dur­skalan musike-mollE-dursedan 1739När man inviger ett nytt museum eller sätter upp en skylt som visar vägen till ett gammalt, dyker inte sällan böjningsformen *muséet upp med accent över första e-et. I olika sammanhang träffar man också på *jubiléet med accent på motsvarande ställe. Detta slags stavning är felaktig. Däremot finns det ord som redan i grundformen har accent, sådana som idé, frikassé och kommitté. De behåller accenten genom alla former: idé, idén osv. Man får alltså å ena sidan museet, museer och jubileet, jubileer, å andra sidan idén, idéer.