Svensk ordbok 2009, webbversion

e´ko substantiv ~t ~n eko·na●ljud som reflekterats mot en yta fys.JFRcohyponymgenljudcohyponymåterklang ekoeffektskottet gav eko i klyftanekot av hans steg dog bort i korridoren○äv. om ljud som förstärks på grund av resonans el. om starkt ljudåskans mullrande, av­lägsna eko○äv. i fråga om reflexion av an­dra vågor än ljud­vågor, t.ex. ultra­ljud, radio­vågor e.d.ekobildekolodekopejlingekospärrmarkekoradarekomed hjälp av ultra­ljudets ekon orienterar sig fladder­mössen i mörkret○äv. bildligt, spec. i konstnärliga samman­hang, om ngt som liknar ett eko, särsk. om flöjt­stämma på orgelekodiktekoverk○spec. äv. i ut­tryck för upp­repningpojken var ett eko av sin farminnet ― ett eko från det förflutna○spec. äv. i ut­tryck för stor upp­märksamhethennes av­hopp gav eko i pressen○spec. äv. i namn på nyhets­program i radiomorgonekoDagens ekoeko (av ngn/ngt)sedan 1664av grek. ekho´ ’buller; ljud; gen­ljud’