substantiv ~en
en|fald·en●dumhet och okunnighet
psykol.hans dumdryga och självupptagna enfald○ofta ngt försvagat el. iron. (i ett par uttryck)i sin enfald trodde hon att han var en ärlig personsedan 1776till enfaldig
En skämtsam användning av enfald förekommer i uttryck som kulturell mångfald, inte enfald. Egentligen har enfald här, som motsatsord till mångfald, sin ursprungliga betydelse ’enkelhet’.