Svensk ordbok 2009, webbversion

enhet [e`n-äv.e´n-] substantiv ~en ~er en·het·en1egenskapen (hos ngt mång­faldigt eller samman­satt) att ut­göra ett enda helt af.fil.JFRcohyponymhelhet enhetssträvanriksenhetlandets kulturella enhetspridda notiser utan enhet och samman­hang○spec. om egenskapen att vara ett helt trots skenbar mång­fald el. förändring över tidenofta fil. el. teol.jagets enhetsöka efter enheten i mång­falden○spec. äv. litt.vet., om samma rum, tid el. handling (i ett drama)de tre klassiska enheternasedan 1457–64Skrifter till uppbyggelse från medeltidenfornsv. enhet; till 1en och -het 2ngt (mång­faldigt eller samman­satt) som ut­gör eller upp­träder som ett helt i visst samman­hang, och som vanligen ock­så självt ut­gör en del i ngn än­nu större helhet; särsk. om del av organisation av ngt slag ngt formelltadmin.af.mil.JFRcohyponymavdelningcohyponymsektion 1 enhetschefplaneringsenhetrevisionsenhetvårdenhetkrigs­maktens stridande enheterläns­styrelsens administrativa enhet○äv. om mer informella grupper, (komplex av) egenskaper e.d.familjen bildar en sluten enheten enhet (för ngt)sedan ca 18203fast­ställd grund­läggande kvantitet för mätningsjämförelse af.fys.JFRcohyponymmodul grundenhetlängdenhetmyntenhetprocentenhettidsenhetmetern är enhet för längdelektriska enheter som watt, ohm och voltindex hade stigit två enheteren enhet (för ngt)sedan 1772