Svensk ordbok 2009, webbversion

1ens adverb ●vanligen i negerade och frågande ut­tryck så mycket som ngt handlande e.d. som an­tyds vara det minsta man kunde väntat sig Nollhon tittade inte ens på sin presentde vågade inte ens frågadet vore o­passande att ens nämna sakenhar hon ens försökt lösa problemet?○äv. i förbindelse med sak- el. personbetecknande ordinte ens hans barndoms­vänner hörde av sigsedan 1526genitiv­form av 1en; gemens. germ. ord med bet. ’en gång’, jfr ty. einst, eng. once
2ens adjektiv, ingen böjning ●endast predikativt som ligger i linje med betraktaren om två el. flera sjö­märken m.m. sjö.ensfyrenslinjegira babord när fyrarna är enssedan 1882jfr fornsv. ens ’ena­handa; lika; på samma sätt’; urspr. samma ord som 1ens; jfr ense
3ens substantiv, ingen böjning tid.med ens1genast, o­medelbart​ det började lukta rök och med ens blev hon klar­vaken 2plötsligt​ med ens bröts tystnaden av ett barn­skrik sedan 1757identiskt med 1ens