Svensk ordbok 2009, webbversion

epite´t substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en epi·tet·et1(karakteriserande) beteckning särsk. på person komm.JFRcohyponymattribut 1 hon beskrev honom med mindre smickrande epiteti vissa fall förses människor tämligen o­förtjänt med epitetet rasistersedan 1780av grek. epith´eton ’tillägg’ 2attribut som o­medelbart och utan paus an­sluter sig till huvud­ordet ofta om substantiviskt ord språkvet.JFRcohyponymattribut 2cohyponymapposition i ”drottning Sofia Magdalena” är ”drottning” epitetsedan 1759