[e`r-el.ä`r-]
verb ~de ~t
er·övr·ar●ta (område) i besittning efter att ha vunnit kamp
mil.JFRcohyponymbemäktiga sig
Karl Gustav erövrade stora delar av det dåvarande Danmark○äv. bildligtJFRcohyponymvinna 2
erövra en A-lagsplatserövra en kvinnas hjärtaerövra ngn/ngtsedan 1563av lågty. erövern med samma betydelse, eg. ’bli den övre; få överhand’
Subst.:vbid1-144266erövrande,
erövring