[e`r-el.ä`r-]
verb ~de ~t
er·tapp·ar●komma på (ngn) under utövandet av ngt förbjudet
el. med innehav av ngt förbjudet
jur.JFRcohyponymöverraskacohyponymöverrumpla
hon ertappades med droger på en festhan ertappades i sängen med sin älskarinnaertappa ngn (med ngt/att+V)sedan 1659av ty. ertappen med samma betydelse, till tappen ’trampa på; famla, treva’, till Tappe ’bred (djur)fot; tass; spår’
Subst.:vbid1-144257ertappande