Svensk ordbok 2009, webbversion

1fång`a verb ~de ~t fång·ar●ibl. med partikelnin skaffa sig fysisk kontroll över ngt (levande el. icke-levande) som dit­tills rört sig fritt NollJFRcohyponymfängsla 1 fånga tjuvenfånga (in) vilda djurmål­vakten fångade bollenfånga ngt i flykten○äv. om icke-levande före­teelseseglen fångar vinden○äv. med avs. på ngt abstraktdra till sig han försökte fånga deras upp­märksamhet○spec. med avs. på in­tryck e.d.ibl. med partikelnupp lyckas upp­fatta och hålla kvar och ev. åter­ge fotografen hade lyckats fånga stämningen välfånga (in/upp) ngn/ngt (med ngt)fånga dagensedag 2 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. fanga; av lågty. vangen med samma betydelse; nära besl. med 1få; jfr fiskafänge, fånge, fångst, fängelse Subst.:vbid1-159044fångande; fångst
2fång`a substantiv, ingen böjning Nollta ngn till fångata fast ngn​ de bordade skeppet och tog besättningen till fånga ta sitt förnuft till fångaseförnuft sedan ca 1452Nya eller Karls-Krönikanböjnings­form av fånge