Svensk ordbok 2009, webbversion

1fö`ga adverb, som komp. används mindre; som superl. används minst ●i liten grad eller om­fattning utstr.MOTSATSantonymmycket JFRcohyponym1lite en föga givande till­ställningett föga upp­lysande exempelkritiken berörde honom fögasedan början av 1500-taletNya Krönikans fortsättningar eller Sture-Krönikornafornsv. fögha; av lågty. vöge med samma betydelse, eg. ’passande; måttlig’; jfr foga
2fö`ga adjektiv, oböjl., som komp. används mindre; som superl. används minst ●som har liten grad eller om­fattning utstr.JFRcohyponymnågon 2 hon visade föga intresse för arbetet○äv. i substantivisk an­vändningom detta är föga att sägasedan mitten av 1400-taletSvenska Medeltids Dikter och Rimfornsv. fögha; se 1föga
3fö`ga substantiv, ingen böjning psykol.falla till fögage upp sitt mot­ståndmot ngt​ det på­stods att regeringen fallit till föga för den all­männa opinionen; efter flera timmars förhör föll han till föga och erkände brottet sedan 1476Stockholms Stads Tänkeböckerfornsv. fögha; efter lågty. in de vöge fallen med samma betydelse, till vöge ’samman­fogande; passande sätt’