Svensk ordbok 2009, webbversion

fördra´ äv. åld. fördra´gafördra´ga verb fördrog fördragit fördragen fördragna, pres. fördrar äv. åld. fördrager för·drag·it●nätt och jämnt god­ta NollJFRcohyponymtåla 1cohyponymtolereracohyponymlida 2 de fördrar var­andra, men de är inte vännerdet gick inte att lära sig att fördra kylan○äv. bildligt, spec. om kropps­del, maskin o.d.ut­härda, tåla de fick mer mat än magen kunde fördra○spec. äv. om abstrakta före­teelser (särsk. i ett ut­tryck)kärleken fördrar alltfördra ngn/ngt/SATSsedan ca 1430Själens tröstfornsv. fordragha; av lågty. vordragen med samma betydelse; jfr dra Subst.:vbid1-161130fördragande; fördrag