verb ~dde ~tt, pres. ~r
före|brår●direkt uttala missnöje med (ngn) för felaktigt handlande
komm.JFRcohyponymklandracohyponymtillrättavisa
man måste förebrå honom för att han inte förutsåg krisenhon förebrådde sig själv för olyckanförebrå ngn (för ngt/SATS), förebrå ngn (ngt/SATS)sedan 1635ombildn. av fornsv. forbra ’förebrå’, eg. ’kasta (ngt i ansiktet på ngn)’, till bræghþa ’kasta’; jfr bragd, brås
Subst.:förebrående;
förebråelse