verb ~de ~t
för·fär·ar●ofta perf. part.
orsaka stort, skräckblandat obehag hos
psykol.JFRcohyponymförskräckacohyponymskrämma
han förfärade hela församlingen med sina svordomarförfära ngn (med ngt/att+V)sedan 1457Namnlös och Valentinfornsv. forfära; av lågty. vorveren med samma betydelse, till vare ’fara; fruktan’
Subst.:vbid1-161892förfärande