Svensk ordbok 2009, webbversion

förfall´ substantiv ~et för·fall·et1fort­skridande stark försämring av kvalitet hos byggnad e.d. tid.JFRcohyponymsönderfallcohyponymvanhävd ett f.d. lyx­hotell i förfall○äv. om upp­lösning av (samhälls)struktur e.d.Romar­rikets gradvisa förfall○särsk. i fråga om kultur och andliga förhållandensedeförfallsmakförfallfattigdom och förfallförfallet och dekadensen under sen­romersk tid(ngts) förfallsedan 1745till förfalla 2vanligen i sammansättn. sista tid­punkt för betalning el. in­lösen e.d. ekon.tid.förfallodagförfallotidsedan 19093(orsak till) ute­blivande jur.JFRcohyponymförhinder giltigt förfalllaga förfall(enligt lag) till­räcklig motivering för att inte full­göra viss skyldighet​ två personer var från­varande men de hade laga förfall sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. forfal, eg. ’det som faller fram­för, det som faller (hindrande) i vägen’; till förfalla