Svensk ordbok 2009, webbversion
förhåll
´
ning
substantiv
~en ~ar
för·håll·ning·en
●
typ av melodisk dissonans
Noll
förhållningen ligger ofta i alt- eller tenorstämman
sedan 1802
efter ty.
Vorhalt
med samma betydelse, till
vorhalten
i bet. ’vara, räcka’