Svensk ordbok 2009, webbversion

förhö´r substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en för·hör·et1grundlig ut­frågning i syfte att fast­ställa händelse­förlopp i sam­band med brott e.d. jur.samh.tid.förhörsledareförhörsprotokollkorsförhörpolisförhörin­ledande förhörhålla förhörfort­satta förhör med den miss­tänktehan blev förd till polisen för förhöri ett bandat förhör med ett vittne fram­kom nya, makabra detaljer○spec. om viss typ av parlamentarisk ut­frågning (särsk. i USA men äv. i Sverige)senatsförhörkonstitutions­utskottets förhör med utrikes­ministernförhör (med ngn) (om ngn/ngt/SATS)sedan 1594till förhöra 2grundlig ut­frågning för fast­ställande av kunskaps­nivå i skola e.d. pedag.tid.JFRcohyponymtentamencohyponym1prov 2 läxförhörskriftligt förhörmuntligt förhör på an­dra världs­krigetförhör (med ngn) (i/om/på ngt)sedan 1571