Svensk ordbok 2009, webbversion

förha´la verb ~de ~t för·hal·ar1flytta (far­tyg) kortare sträcka med hjälp av linor till fasta punkter var­vid linorna vanligen manövreras från far­tyget Nolläv. (mest refl.) med avs. på person (som tänks representera far­tyget)förhala sig in till kajenförhala ngn/ngt (ngnstans)sedan 1734av lågty., nederl. verhalen ’dra, flytta far­tyg’; jfr hala 2försöka fördröja behandlingen el. slut­förandet av ngt tid.frågan om byggnads­tillstånd diskuterades och förhalades i det o­ändligaförhala ngtsedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. forhala; av samma urspr. som förhala 1 Subst.:vbid1-162109förhalande, vbid2-162109förhalning