Svensk ordbok 2009, webbversion

förhin´der substantiv förhindret, plur. ~, best. plur. förhindren för·hindr·et●endast i vissa ut­tryck om­ständighet som gör att ngn inte kan när­vara NollJFRcohyponymförfall 3 an­mäla förhinderhon skulle ha talat vid mötet men fick förhinderden obotfärdiges förhindersvep­skälför att slippa göra ngt​ NN hävdar att förändringen skulle med­föra administrativa problem, men är inte det den o­botfärdiges förhinder? sedan 1502brev från Sten Sture till Svante Nilsson om framställningar till allmogen (Styffe)fornsv. forhinder; till förhindra