Svensk ordbok 2009, webbversion

förkunn´a verb ~de ~t för·kunn·ar●(offentligt) tillkänna­ge ofta i ngt hög­tidlig form komm.toast­mastern steg upp och förkunnade att festen var slut○spec. med avs. på lära och i syfte att på­verkaJFRcohyponympredika förkunna Guds ordförkunna evangelium○äv. i fråga om yttranden som inne­bär ett slags handlingförkunna en domförkunna års­mötets öppnandeförkunna ngt/SATSsedan ca 1452Nya eller Karls-Krönikanfornsv. forkynna, forkunna; av lågty. vorkunden med samma betydelse, till kund ’känd’; jfr avkunna, kungöra Subst.:vbid1-162647förkunnande; förkunnelse