Svensk ordbok 2009, webbversion

förmå´ verb ~dde ~tt, pres. ~r för·mår1vara i stånd att ut­föra viss prestation e.d. NollJFRcohyponymkunna 1cohyponym2mäkta svenskarna förmådde inte hävda sig i den hårda konkurrensenhan förmår inte göra rätt­visa åt rollen○ibl. i konstruktioner utan infinitivde sprang allt vad de förmåddeförmå (att+)V, förmå SÄTTvad huset förmårsehus 1 sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. forma, äldre formagha; trol. efter lågty. vormögen med samma betydelse, med an­slutning till må; jfr förmåga, förmögen, övermaga 2på­verka (ngn) att genom­föra (det att) komm.JFRcohyponym1få 4cohyponym1bringa 2 man försöker förmå stor­makterna att åter­uppta nedrustnings­förhandlingarnaförmå ngn att+V, förmå ngn till ngt/att+Vsedan 1436förlikningsfördrag mellan kung Erik och rikets inbyggare (Sveriges traktater)Subst.:vbid1-163223förmående (till 2); förmåga (till 1)