Svensk ordbok 2009, webbversion

förnuf´t substantiv ~et för·nuft·et●(människans) förmåga till tänkande, gott om­döme och sunt besluts­fattande psykol.JFRcohyponymförstånd 1cohyponymvettcohyponymintellekt förnuft och känsla i lagom blandning○ofta om förmåga till enkelt praktiskt tänkandebondförnuftsnusförnuftsunda förnuftet säger att vi bör ta den säkra vägen○ibl. tänkt som personlig verkande kraft i all­mänhetupplysnings­tidens tro på Förnuftetta sitt förnuft till fångain­se vad som är förståndigast​ de upp­manade politikerna i stads­delen att ta sitt förnuft till fånga och inte jaga kort­siktiga besparingar sedan senare hälften av 1400-taletSchack-tafvels lekfornsv. fornuft; av lågty. vornuft med samma betydelse, bildn. till vornemen, se förnimma