verb förtänkte förtänkt, pres. förtänker
för·tänk·er●tänka illa om (ngn) på grund av
ngt som framgår av sammanhanget
ngt högt.komm.JFRcohyponymklandracohyponymlasta 3cohyponymmissunna
ingen må förtänka honom att han efter ett långt arbetsliv drar sig tillbakaförtänka ngn ngt/SATSsedan 1521jfr fornsv. forthänkia ’föresätta sig, erinra sig’; efter lågty. vordenken med samma betydelse
Subst.:vbid1-165703förtänkande