verb ~de ~t
för·tret·ar●vanligen perf. part.
orsaka förtret för
ngn
psykol.JFRcohyponymirriteracohyponymförarga
förtretad vände hon honom ryggenförtreta ngn (med ngt/att+V)sedan trol. början av 1400-taletSkrå-Ordningarfornsv. fortreta; till förtret
Subst.:vbid1-165499förtretande