Svensk ordbok 2009, webbversion

fö`sa verb föste föst, pres. föser fös·er●ofta med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.bort, in, undan genom (direkt) på­drivning få att röra sig åt visst håll vanligen fram­för sig; med avs. på kreatur, särsk. i grupp NollJFRcohyponymskjuta 5cohyponymskjutsa 2cohyponymjaga 2cohyponym1driva 1 fösa in boskapen i la­gården○äv. med avs. på människor som behandlas som passiva el. vilje­lösade kvar­varande gästerna föstes mot dörrenvakterna föste bort å­skådarna○äv. med avs. på (rörligt) före­målpassningen kom perfekt och NN hade bara att fösa in puckenfösa (bort/in/undan) ngn/ngt (ngnstans)sedan 1520-taletav o­klart urspr. Subst.:vbid1-166433fösande, vbid2-166433fösning