Svensk ordbok 2009, webbversion

fa´cit substantiv, best. f. och plur. ~, neutr. fac·it1vanligen obest. f. samling lösningar av problem givna som upp­gift, i lista el. bok; särsk. om lösningar på räkne­uppgifter pedag.titta i facithan har all­tid facit upp­slaget bred­vid texten○äv. bildligt i ut­tryck för efter­klokhet e.d.med facit i hand kan man konstatera att polis­insatsen var o­tillräckligfacit (till ngt)sedan 1897; 1976 i bildlig bemärkelseav lat. fac´it ’räkneresultat’, eg. ’det som ut­gör’, till fac´ere ’göra’ 2resultat av viss verksamhet Nollfacit av verksamheten blev negativtSveriges facit i världs­mästerskapen: 2 guld och 2 silverfacit (av ngt)sedan 1765